söndag 24 januari 2016

Frimärken eller korsetter?


När jag växte upp på femtio- och sextiotalet hade vi ingen TV.
Något vi var långt ifrån ensamma om, televisionsapparat var för de välbeställda eller de trendiga.
Vår familj var varken eller.
Vi fick använda vår fantasi eller hitta inspiration på annat håll.
För min del började det med att jag som nyfiken sexåring hittade min pappas frimärkssamling, väl undanstoppad i en garderob på övervåningen i den gamla bergsmansgården.
Om det regnade ute kunde jag välja mellan frimärken och mammas byrålåda med underkläder.
Båda lika spännande.
Nu blev det frimärkena som segrade.
De små konstverken förde tankarna till exotiska platser med elefanter, sjörövare, drottningar, huvudjägare, regnskogar, upptäcktsresande och djur aldrig skådade i den svenska faunan.
Mot detta utbud stod sig korsetter och nylonstrumpor slätt.

När jag tittar på frimärken från kolonierna idag, kommer jag ihåg känslan från min barndom, att allt var möjligt och att man kunde erövra världen.
Idag störs jag naturligtvis av det faktum att den vite mannen nästan undantagslöst varit av ondo i historien.
Men, om jag släpper det för en stund, så är det fint att lära känna den lille sexårige äventyraren än en gång.
Den lille killen som nästan aldrig var stilla, som rände runt på myrar, i grusgropar, på båtbryggor och på toppen av berget.
En värld som dagens sexåringar sällan får möta på egen hand, ty världen är farlig.
Nu är den ju inte så farlig, mest bara full av äventyr.
Även för oss vuxna sexåringar.

lördag 12 december 2015

Retrobloggarnas julkalender 2015 - lucka 13


Idag är det den 13:e december, Luciadagen.
Varje år tar vi fram den gamla kalendern som är gjord av grov väv, korsstygn och ett tvåfärgat band.
All eftersom dagarna går drar man lite i bandet så färgerna möts på rätt dag.


Så här ser den ut på lite håll där den hänger i vår farstu.


Även om korsstygn är en ganska "grov" teknik tycker jag att figurerna på vår kalender har blivit bra.


När vi kommer fram till julafton möts vi av en spänstig gran där grenarna visar att det är högtryck på julafton.
Undrar om det varit högtryck på julhandeln i år också?
Det slås ju nya rekord i konsumtion varje år.



En förvaring för julkorten, också den ifrån femtiotalet, hänger på motstående vägg i farstun.
Kan det bli fler än tre julkort i år?
Numera händer allt via Facebook, SMS och Instagram.
Posten går säkert miste om många sköna kronor i år.



Vi gillar juldukar som har ett uttryck som skiljer sig lite från det traditionella.
Den här från mitten av femtiotalet är riktigt fin.



Jag tillhör de 7% som föredrar blå juldukar.
Den här med stiliserade figurer är jättefin i sin enkelhet. 



I de dödsbon jag köpt finner jag ibland hjärtknipande alster.
Vad sägs om denna snögubbe, tillverkad i syslöjden i akt och mening att förgylla det egna hemmet i juletid?



Långt ifrån alla figurer är fryntliga i juletid.
Den här tomten ser inte ut att ha enbart gott i sinnet.



Norsk julduk designad av Edvard Munch, även denna i den blå favoritfärgen.
Ett måste om man vill ge julångesten ett ansikte. 



Vi har några lite mer ovanliga julbonader, den här av Erik Forsman ser man inte ofta.
Den påminner lite om de gamla dalmålningarna.



En riktigt traditionell pappersbonad av Britt-Lis Erlandsson.
Britt-Lis var småländska, född i Värnamo 1920.



En anonym julbonad vars måne för tankarna till kräftskivor i augusti.


Med tomtarnas luftstrid tackar jag för mig och lämnar över till Orangeriet som öppnar lucka nummer 14 imorgon.
God RETRO-Jul på er allihop!

tisdag 1 december 2015

Retrobloggarnas Adventskalender

1 dec - Carina - Precis en sån
2 dec - Erica - Mangania du älskade.... & lite till
3 dec - Anna Hammarström - http://www.ljuva50tal.blogspot.se/
4 dec - Yvonne Odsberg - http://www.50-talskeramik.se/
5 dec - Otilia Bogen - frokenotilias.se
7 dec - Martina Eriksson - oldshitandstuff.blogspot.se
8 dec - Emma Frey Skött - https://tantemmasbravader.wordpress.com/
9 dec - Anna Sandberg - www.retrolux.blogg.se
10 dec - Carin Söderström - audreyfennochalltfint.wordpress.com
11 dec - Ann-Charlotte Åkesson - teakochorkideer.blogspot.se
12 dec Cen Risén - retroknoppen.com
13 dec (sön) Bill - www.billjournalen.blogspot.se/
14 dec Laura Patnaik - orange-retro.blogspot.com
15 dec Jan Johansson - http://jjform55.blogspot.se/
16 dec Erik Dellgren - faaglarna
17 dec Benny Movarp - http://www.porslinsbloggen.se
18 dec - Ida Augustsson - http://retroida.blogg.se/
19 dec - Eleonore Lundkvist - elundkvist.wordpress.com
20 dec (sön) - Eli - http://femtiotalsjakten.se/
21 dec - Susanne Mellberg - http://vintagespyglass.blogspot.se/
22 dec - Helen - http://retromania.se
23 dec - Carina Öhman - http://precisensan.com/blogg/
24 dec - Gunilla Norström - fyndeller ej http://gunillas-fynd.blogspot.se/

onsdag 11 november 2015

Möbelbibeln från 1958


Idag kom jag över Das Möbelbuch från 1958.
En användbar bok med 1700 illustrationer som täcker en stor del av möbelproduktionen på 1950-talet.
Det är 450 sidor möbelhistoria sammanställd av Richard Bermpohl och Hans Winkelmann.



Designer och tillverkare finns angivna.


Boken är på tyska så man får friska upp kunskaperna från gymnasiet.


Random uppslag, Nils Vodder och Finn Juhl, för att nämna några skandinaver.

måndag 9 november 2015

Lyckad Djupfrysning


När vintern nu är i antågande kan det passa bra att ägna en stund åt djupfrysningens ädla konst.
Bilden visar framsidan av Handbok i djupfrysning utgiven av Lantbruksvetenskap förlag.
Jag förmodar att boken är från mitten av femtiotalet, men den kan vara äldre än så.

Vi brukar prata om att tillvaron förändrades i samband med TV-apparatens intåg i hemmen.
Det gällde i stor utsträckning även för frysboxen.
Nu slapp man den omständliga konserveringsmetoden med glasburkar försedda med ett lock av paraffin.
När jag var en liten planta brukade min mor och hennes släkt konservera jordgubbar, blåbär, hjortron och lingon, safta och sylta, koka ock röra, detta under några höstveckor varje år.
Glädjen över en välfylld jordkällare var inte att ta miste på.
Saften lagrades i ett litet hus byggt ovanför en kallkälla.
Min morfar, snickaren, hade byggt ett snillrikt förvaringssystem där saftflaskorna sänktes ned i källan som aldrig frös ens under de kallaste vinterdagar.
Att en varm sommardag få gå med morfar förbi snickarboden, passera hässjestörarna lutade mot stora granen, stenmuren med huggormar, stora myrstacken som fanns redan när morfar var barn, över "lindan" som slåtterängen kallades för, och nerför, nerför, ner till kallkällan i skogsbrynet det är ett av de käraste minnen jag har.
Jag fick peka ut vilken flaska jag ville ha och sedan fiskade morfar lätt upp den som bara en morfar kan.
Behöver jag säga att saften var den godaste i hela världen?

Men nu var det ju det djupfrysta vi skulle tala om.

Tidigare smälte man paraffin och hällde över sylten i glasburken så det bildade ett tunt lock.
Sedan gjorde man om proceduren med paraffinet men den andra gången passade man på att placera en garnände i paraffinet.
Den fungerade sedan som ett praktiskt handtag för att lyfta upp paraffinlocket.
Nu kunde man köpa små kartonger i papp med vaxad insida, hälla i sylten eller bären och vips var det färdigt, bara att stoppa i frysboxen och ta fram vid behov.
Kartongerna kunde heta Frostpak, Gratinett eller Frostello, nya namn att lära sig.
Man kunde även använda Transofilm, genomskinlig plast som förseglades med ett speciellt förseglingsjärn eller, om man saknade sådant, ett strykjärn.
Till ovanstående kan läggas Frostex och Polfrost.
Om man inte ägde en egen frysbox kunde man vara med i en frysfacksförening, något som var relativt vanligt i hyreshusområden.
Vid färd längre sträckor kunde man använda en så kallad Foilbox bestående av wellpapp, asfalt och aluminiumfolie.
En låda med god isoleringsförmåga enligt vanligtvis välunderrättad källa.

Man frös in allt, allt, allt.
Från förrätter till efterrätter och allt däremellan.
Jakten kunde tidigareläggas, man behövde inte vänta på vinter och minusgrader.
Rymdåldern gjorde entré.




söndag 8 november 2015

Fars dag.


Mannen på bilden ska snart fylla trettio.
Han är halvvägs i livet, men det vet han inget om när bilden tas
Här har han klivit upp ur smörjgropen i Nora Bergslags Järnvägars bussgarage för att få ratta en arbetarbuss i brukssamhället Karlskoga.
Mannen på bilden heter Pelle och var min far.
Han gick bort redan vid 59 års ålder.
Då hade han blivit bas i Bofôrs, duktig prickskytt, riksspelman på fiol och under tiden hade han även försökt uppfostra sin ohängde son, som bekant med blandat resultat.
Min pappa var tuff, hade ett djäv
ulskt humör och behärskade samtliga kända invektiv (plus några egna) på sitt jämtländska idiom.
Han hade ofta ett gapflabb på lur, ett väl utvecklat sinne för humor och ett särdeles gott öga till "fruntimmer".
Kort sagt, min far var mycket, men aldrig lagom.

Han växte upp i väglöst land med sin gamle far, som var ännu tuffare, och sin mor som var hushållerska åt fadern.
Gifta var de aldrig utmarksbonden Carl och hans hushållerska Märta.
Carl var en "klok gubbe" och kunnig i folkmedicin och att överleva.
Han drev sin gård i en form av arrende som försvunnit i modern tid.
Marken och de byggnader som befanns på fastigheten återgick till jordägaren efter arrendatorns död.
Med andra ord visste farfar att det han byggde upp skulle komma bonden till del efter hans död.
Carl hade försörjningen tryggad under sin livstid, men vem skulle ställa upp på de villkoren idag?

Pappa Pelle fick slita hårt under sin uppväxt med att lägga nät under isen på vintern och allt som hörde bondlivet till, dessutom drabbades han av TBC och fick vistas på sanatorium under en tid.
Pelle fick ofta stryk, något som gick i arv till nästa generation.
Det upphörde när jag var i tonåren och kunde börja slå tillbaka.

Han hade stora planer för mig, jag skulle bli läkare eller tandläkare eller något annat fint.
Jag hade ju begåvats med läshuvud, gubevars.
Det fanns gott om förbud att bryta mot.
Förbud mot långt hår, trimmade mopeder, motorcyklar med långa framgafflar och raggarbilar.
Bilintresse var ett jävla slöseri.
Led Zeppelin, Fleetwood Mac och senare Grand Funk Railroad avfärdades med orden:
- Det där är jävlar i min själ inte musik!

Denna uppfostran resulterade naturligtvis i att jag haft långt hår större delen av mitt vuxna liv, 

fler bilar än jag kan räkna och att jag har svårt för att leva utan ett genuint Harley-dunk.

Min far var en paradox.
Han berättade ytterst lite om sin uppväxt men jag har fått pusselbitar här och var.
I lumpen var han motorcykelordonnans och fick alltsomoftast skjutsa på sitt törstiga befäl.
En dag var det mer än vanligt bråttom till Systemet och det höll på att sluta illa då en bil svängde över vägen precis framför "Bolagsexpressen".
De fina representanterna för Sveriges försvar strök bilens sida men höll sig på rätt köl och brände vidare i full fart.
Väl framme upptäckte pappa att han hade bilens dörrhandtag i rockfickan.
Han hade flygrekordet vid järnvägsövergången i LIt i nedförsbacken mot Indalsälven.
Polisen hade mätt upp 14 meters luftfärd med en Nash av 1936 års modell.
I bilen hade han en svårt brännskadad flicka som måste in till Östersund så snabbt som möjligt.
Av förklarliga skäl blev han inte haffad av lagens långa arm den gången, dessutom var det fri fart på den tiden.
Däremot hamnade han inför tinget för att ha kört motorcykel på sjöarna i trakten.
Det här var under kriget, bensinen var ransonerad och det fanns inget utrymme för en massa nöjeskörning och vart hade han fått tag på all bensin?
Det erkände han aldrig men jag har fått veta.
Den hade han snott han ur brandkårens mobiliseringsförråd.
Samme man tyckte att motorsport var onödigt och en styggelse.

Hur hård han nu än var mot mig så försvarade han mig alltid utåt.
Där kom hans humör väl till pass.
Nästan enochnittio golvade han allt motstånd verbalt.
En stackars man som hade synpunkter på min mopedkörning fann sig bli utskälld, utan avbrott, under en alltmer skyndsam promenad mot stadens centrum.

Trots att vi inte hade den hjärtligaste relationen var man min far och jag älskar honom för att han fört mig till livet och all den bonus han tillförde under resans gång.
Vi är lika men ändå så olika.
Nu har jag levt längre än han fick leva.
Nu lever jag för oss båda.
I tacksamhet
och glädje.
 .